Är det verkligen så här vi danskar är?

644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)

Kronik bragt i Sydsvenskan fredag den 29. januar, 2016. (Læs kronikken på dansk her).

Tänk om det var du som hade förlorat allt? Carsten Jensen skriver om ett Danmark som berövar flyktingarna deras sista gnutta mänskliga integritet.

Om du frågar regeringen och dess stödpartier varför det protesteras mot förändringarna i utlännings-lagen, L87, som det beslutades om i folketinget i tisdags, kommer svaret att bli att de missnöjda är en skara totalt aningslösa, i bästa fall naiva, i värsta fall medvetet samhällsraserande, dårar som vill låta Danmark invaderas av flyktinghorder som inte kan integreras.

Då Jens Rohde och Morten Helveg Petersen från Radikale venstre pressade på i Europa-parlamentet för att åstadkomma en utfrågning beskylldes de av regeringens talesman för att undergräva verksamheten och för illojalitet mot Danmark. Trots att det är en grundlagssäkrad rättighet att vara i opposition, var ordet ”olaglig” bara en millimeter bort. Den militanta nationalismen har aldrig känt sig bekväm med demokratin.

De är inte flyktingar. De är diamantsmugglare. Så ser vår justitieminister Søren Pind på flyktingar. De är cyniska spekulanter på vår välfärd. Så ser Naser Khader, denna uselhetens megafon, på de syriska flyktingar som en gång var hans landsmän.

Vi vurmar för ordet närområde, besläktat med ordet närmiljö. Det är din plikt mot Danmark, Europa, mänskligheten och dig själv att stanna i närområdet, säger vi till flyktingarna. Där är du nära ditt hem, ditt språk, en kultur du känner till och är förtrolig med. Men de tältläger i Mellan-östern, där miljoner nu bor, är inte någon närmiljö. Det är ingen miljö alls, utan en destruktionsplats för alla mänskliga värden.

Även om den del av utlänningslagen L87 som avhandlar konfiskering av smycken och andra värdesaker har mildrats och inte längre omfattar vigselringar, som ingen muslimsk flykting bär ändå, är avsikten deprimerande tydlig. Ska du få behålla ett smycke måste du bevisa att det har affektionsvärde. Den mer än halvt uttalade anklagelsen är att du inte är värdig den flyktingstatus som du åberopar.

Vi behandlar bara flyktingar lika dåligt som våra egna bidragstagare, försvarar regeringen sig. När det kommer till vårt eget inhemska bottenskrap och Mellanösterns avskum gör vi ingen skillnad. De ska alla på lika demokratiskt vis få veta att de inte är värda ett skit. Vi torkar röven med er så kallade mänskliga värdighet, är budskapet till både bidragstagare och flyktingar.

En liten skillnad finns dock: bidragstagarna har inte sett sina hem bli bombade och sina familjemedlemmars avslitna armar och ben ligga utspridda över gårdsplanen. De blir heller inte kroppsvisiterade, när de dyker upp på socialförvaltningen.

Kännare av den retorik som syftar till att devalvera människor, menar att det finns en kontinuitet från den föregående, socialdemokratiskt ledda regeringen. Under denna tid gjordes ett uppehåll i angreppen på invandrare och flyktingar. I stället tvingades folk med dagpenning och försörjningsstöd iklä sig rollen som sabotörer av tävlingssamhället. Bara hårda ekonomiska straff kunde motivera de våldsamt slöa förlorarna.

Nu har flodhästpiskan hittat nya offer. Vid passkontrollen berövar våra politiker, med en medvetet misstänkliggörande retorik, flyktingar den sista gnuttan mänsklig integritet.

I detta land, som är så fullt av tomma byggnader och nedlagda institutioner, hänvisas många av dem till tältläger. Ett medvetet beslut som sänder en signal till dig som flykting. Du har rest genom öknar, du har med risk för att drunkna korsat Medelhavet i en läckande båt – och du har inte kommit någonstans: du har vandrat i cirklar och hamnat i samma tältläger du flydde ifrån. Tältet är ditt öde. Du är dömd att fly på livstid, från tält till tält, evigt hemlös. Fatta det!

Utländska medier har beskrivit Danmarks förbluffande förvandling från human välfärdsstat till Europas ondskefulla byfåne. De har fullständigt rätt. Danmark har blivit ett känslolöst land med taggtråd runt hjärtat. När brittiska serietecknare visar människo-föraktets sanna ansikte blir folketingsledamöterna på Christiansborg upprörda. Den gränslösa yttrandefrihetens annars så militanta förkämpar är nu kränkta.

Inte alla medborgare i Danmark är som våra politiker. Eftersom vi är uppfostrade i ett demokratiskt samhälle vet många av oss att vi är medlemmar i en större gemenskap än den nationella. Vi bor på medkänslans och de mänskliga rättigheternas kontinent, och vi vet att ingen kan undandra sig sitt globala ansvar. Men vårt stora problem är att så få politiska partier påminner oss om detta. Extremisterna skriker sitt gälla budskap. Förnuftets representanter mumlar eller tiger. Borgerlighetens anständiga mittfåra har gått i inre exil medan socialdemokraterna har fått ett moraliskt sammanbrott. Kris är ett alltför löftesrikt ord för det tillstånd som det forna arbetarpartiet nu befinner sig i. Dödskamp räcker inte till som karakteristik. Rigor mortis passar bättre.

Vi har ingen flyktingkris. Vi har en politisk kris och den bygger på en europeisk ovilja att dela på ansvaret. Om Europeiska unionens 28 medlemsstater gemensamt hade lagt sin energi på en Människopakt istället för på en Finanspakt kunde vi ha tagit emot mellan en och två miljoner flyktingar årligen under de kommande fem åren. Kontinentens befolkningsmängd skulle ändå inte öka med mer än mellan en och två procent.

Vi har kommit till problemets kärna: EU:s förgörande inre motsättning mellan Människopakten och Finanspakten. När finanskrisen utbröt 2008 salufördes snabbt den uppenbara lögnen att krisen berodde på statligt slöseri och inte på en oansvarig finansmarknad, därför måste kontinentens fattigaste betala för bankernas självförvållade kris genom en massaker på sociala förmåner. På engelska heter det ”austerity”, på danska ”nödvändighetens politik”, men vad denna nyliberala strategi än kallas är den inget annat än de rikas krig mot de fattiga, ett krig i vilket EU har låtit sig bli ett verktyg.

Nödvändighetens politik är högerpopulismens bästa grogrund. Vi ser en ohelig allians mellan nyliberalismen och populismen. I stället för att vända sig mot sina plågoandar i finanskvarteren sluter den nya nationalistiska underklassen upp bakom extremhögern, där den hetsas till att vända sig mot den globala underklassen, som består av invandrare och flyktingar. Underklass mot underklass, det är rubriken på framtidens slagsmål. Medan astronomiska summor opåverkade flyttas runt på finansvärldens datorskärmar.

Avfällingar som de två socialdemokratiska topparna, den förre finansministern Bjarne Corydon och den förre statsministern Helle Thorning-Schmidt, sammanfattar genom sina karriärer tidens tragiska paradoxer. Som förespråkare för nödvändighetens politik misstänkliggör de arbetslösa och invandrare innan de lämnar Danmark för att ta internationella toppjobb.

I tisdags röstade Helle Thorning-Schmidts parti för den mest barnfientliga asyllagen i dansk historia, snart tillträder hon som internationell generalsekreterare för Rädda Barnen. Med en vän som henne behöver världens barn inga fiender.

Om du själv har ett barn, så ställ dig framför spegeln när du har läst L87, lagen, som likt en brutal människohandlare hindrar barn från att återförenas med sina föräldrar under tre avgörande år. Titta sedan noggrant på din spegelbild. Ser du inte hur varje cell i din kropp skriker i protest mot denna byråkratiserade omänsklighet? Är din inlevelseförmåga gentemot en annan mamma, en annan pappa – din instinktiva omsorg om ett förlorat barn – inte större eller starkare än den barriär som skapats av hudfärg, språk, religion och kultur? Är denna lag inte ett övergrepp på just det som vi alla vet är själva meningen med livet, att ta hand om dess fortsättning, barnens lycka?

Är det inte denna fråga som obönhörligen måste trycka sig på varenda en av oss där framför spegeln: Tänk om det var jag som hade förlorat allt?

Menar vi något med ordet demokrati så handlar det inte bara om att vi anar, känner eller tror utan vet att likheterna mellan människor är större än olikheterna.

Det är så mycket i den globala samtiden som utlöser en känsla av maktlöshet. Men här kan vi göra något. Det handlar inte om en insamling i tv på lördag kväll. Det handlar inte om ett mynt i en insamlingsbössa. Det handlar om en människa i nöd, som står precis framför oss, mitt i våra hjärtans närområde.

Är en framsträckt hand inte ett bättre kommunikationsmedel än en stålhättad känga? Behöver en människa som har förlorat allt inte hjälp att finna fotfästet igen? En stängd dörr kan inte vara det enda svaret på alla dessa frågor?

Kronikker

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: